Fördomar och normalitet

Jag är född och uppvuxen i Södertäljetrakten så fördomar, det har jag gott om. Inte mot syrianer eller assyrier. Absolut inte faktiskt. Där har jag träffat på tok för många individer som antingen varit schyssta eller idioter för att känna att de är speciellt annorlunda än någon annan.

Finländare däremot. Där jag växte upp fanns det två kategorier finnar. Den första typen återfanns alltid placerad utanför systembolaget iförd träningsoveraller och alltid inne på sin trettonde elefantöl lagom till lunch. Den andra typen var de elever med finsk härkomst som gick på min högstadieskola. Dessa var som ett kollektiv fullkomliga rötägg. Alla de finska ungarna hade alltid DSM-IV som diagnos. Ja hela DSM-IV.

Sen att jag har träffat otalig finländare efter tonåren som varit trevliga människor är givetvis ovidkommande.

Ryssar har jag också fördomar om. Detta är inte p.g.a. interaktion utan snarare för att jag läst relativt mycket om Rysslands historia. Saken är nu den att om man läst någon bok eller två om rysk historia (lite grann) så tror många att ryssarna som folk är en hopper alkoholiserade barbarer. Har man däremot läst tio, tjugo böcker om Ryssland så vet man att ryssarna är en hopper alkoholiserade kristna barbarer.

Sen att jag träffat och känner ryssar som dricker mindre än vad jag gör och dessutom är läskunniga agnostiker är ovidkommande.

Sen har jag även en del positiva fördomar. Jag utgår t.ex. ifrån att Tyskar ska vara trevliga, civiliserade och roliga. Sedan att det kanske finns någon liten del av tysk historia som pekar på motsatsen hör naturligtvis inte hit. Därtill tror jag att alla Laoitsianer ska vara vänliga, sömniga, fina människor som bara vill alla väl. Att Laos är plågat av både enorm och brutal kriminalitet samt från och till regelrätt inbördeskrig är givetvis ovidkommande.

Så fördomar, det har jag gott om. Därav finner jag det alltid både skrattretande och absurt när jag påträffar människor som påstår sig sakna fördomar. Detta inte minst då samma individer i nästa andetag gärna redovisar sina otaliga fördommar och förutfattade meningar om amerikaner. Men det kanske inte räknas.

Fördomar är dock ingenting att skryta med. Det hörs ju på ordet. Att ha fördommar, att döma i förväg. Det är givetvis idiotiskt. Samtidigt har både sociologer och psykologer påpekat att det finns en viss praktisk nytta med fördomar. De hjälper oss att kategorisera en förvirrande och kaotisk värld. Om vi enkelt kan säga att folkgrupp x utmärks som kollektiv av karakteristika y blir världen långt mer hanterbar än ifall vi måste hålla på och se på en massa krångliga, individuella undantag.

Nu må det väl vara som det är med det. Jag är varken sociolog eller psykolog så jag kan inte uttala mig i frågan. Dock framstår det i min värld som att fördomar är starkt kopplat till våra föreställningar om normaliteten. Jag tror det är Foucault som håller på och yrar om att vi människor delar in världen i det normala och det onormala. Det sistnämnda tenderar vi sedan att patologisera som någonting som bör botas eller rent av bestraffas.

Dessa tankegångar har lett till en hel del debatt inom pedagogiken om huruvida man får tänka i termer av normalt lärande, normala elever eller normala människor. För egen del framstår detta som något av en icke-fråga. Om 97% av Sveriges befolkning är x torde det väl inte vara något större problem att säga att x är det normala. Där det blir problematiskt är snarare ifall man bestämmer sig för att ordet ”normalt” måste stå i motsattsförhållande till ordet ”onormalt”. Och det onormala är ju dåligt. Det vet man ju.

Men måste man verkligen se världen i så barnsliga dikotomier? Själv är jag etnisk svensk (normalt), heterosexuell (normalt) och tycker att Jimmy Åkesson är en satans pappslöjdare (normalt). Å andra sidan är jag även man (onormalt), magister i Historia (onormalt) och fann Pirates filmerna urusla (onormalt). I min karaktär finns det alltså drag som är både normala och onormala. Att det skulle vara något problem med endera kategori karakteristika har jag svårt att se. Det blir inte något problem förens någon bestämmer sig för att det är ett problem.

Och om den enskilda människan kan uppvisa karaktärsdrag, egenskaper och förmågor som både är normala och onormala kan man ju bara tänka sig hur svårt det är att skapa sig rättvisande bilder av hela folkgrupper.

Då detta är omöjligt tror jag det är här fördomarna så att säga aktiveras. För att skapa mental ordning och reda. Fördomar får man alltså ha. Det som är av ondo är snarare när man agerar på dessa – det är givetvis inte rimligt att döma individer utifrån missuppfattningar om kollektiv.

Förutom när det gäller amerikaner och tyskar förstås.

Om dem får vi säga vad fan som helst.